Bloggen om.. lite allt möjligt!

Jag läser alla möjliga bloggar, och känner igen mig i de flesta. Just nu kan jag ju bara relatera (tyvärr) till Paulina Danielsson. Jag tycker att hon väldigt ofta skriver klockrena inlägg om hennes känslor, efter Hugo (som är en riktigt jävla snygg kille btw..) Ibland känner jag att jag vill kopiera dem och klistra in i min blogg, för mina känslor mot Emil.
Han vet att jag fortfarande älskar honom, han vet hur ledsen och hur mycket jag bara ville försvinna när vårat förhållande tog slut. Wow jag är stolt över mig själv att jag höll mig från att gråta just nu, på den fronten håller jag er uppdaterade iallafall. Han var mitt liv, min framtid, den jag växt upp med och sett förändras genom åren. Vi har hjälpts åt att fatta beslut ihop, vi har diskuterat viktiga saker, vi har bråkat om helt onödiga saker, men vi har framför allt älskat varandra genom de svåra tiderna.

Det var inget bråk eller något liknande som fick Emil att fatta beslutet att han ville lämna mig, utan att hans känslor inte levde upp till det hjärnan önskade. Jag blev faktiskt extremt överraskad när han berättade det, för jag hade inte känt av att något var fel, eller att han skulle betett sig annorlunda jämte mot mig. Jag skulle kunna säga att jag faktiskt vart besviken.

Han gillar mig otroligt mycket, och det skriver jag med stor självsäkerhet, både för han har sagt det och för att jag känner det, men känner liksom inte det där lilla extra som man kanske behöver göra för att känna att det faktiskt ska funka i en duo.

Jag har ingen rätt till att vara arg på honom, då han inte gjort något fel, visst att jag önskar att han kunde få tillbaka de känslorna för mig som faktiskt fanns, men det är något som jag inte kan tvinga in honom på. För han måste få tid för sig, för att känna vad som är rätt, vad som är fel.

Vi har inte brutit kontakten alls, det "sista" Emil sa innan han gick hemifrån mig den 27:de var att han helst utav allt skulle vilja ha mig som bästa bästa vän, men då var det jag som backade och sa att det skulle inte jag klara, inte alls. Inte då, inte nu. Just nu pratar vi inte mycket alls, nästan ingenting faktiskt. Det känns bäst så, annars ligger jag bara och gråter för jag saknar honom så enormt. Vilket jag faktiskt gör, så mycket. Men känner samtidigt att jag får fan inte ge upp livet, inte ge upp min framtid för att jag mår dåligt i hjärtat. Visst man får vara deppig, och gråta, men som alla har sagt till mig - definitivt inte vara ensam.
Sen behöver man ju inte skratta och vara glad och låtsas som ingenting har hänt, jag menar, vi har ändå varit ett par i över 2år. Förstå TVÅ år för ungdomar i vår ålder... Han var 14år, jag var också 14 år när vi träffades och blev tillsammans. Nu är jag ny fyllda 17år. Det är bra länge, och jag ångrar inte en enda sekund från vår tid ihop. Det har faktiskt varit den bästa tiden i mitt liv. Just nu ler jag bara, men det bränns lite i ögonen, tanken på våra dagar, veckor, månader och år ihop får mig att le, då han alltid gjorde mig så lycklig. Emil fick mig alltid att se de positiva delarna framför de negativa, han fick mig att kämpa igenom skolgången och speciellt 1:an på gymnasiet.

Jag är extremt glad över att jag träffade Emil, och fick uppleva allt jag faktiskt upplevt. Han formade mig till den människan jag är idag.

Några bilder på oss, bla mina favoriter.